Kriget mellan Sparta och Athen, det s.k. peloponnesiska kriget (431-404 f. Kr.), var en segsliten kamp om vem som skulle vara Greklands ledande stat. Athen hade den joniska övärlden i Egeiska havet på sin sida, Sparta de doriska fastlandsstaterna. Athenaren Thukydides, som själv deltog i kriget, gjorde det till sitt livsverk att skriva dess historia. Han är den förste antike historieskrivare som försöker vara objektiv och som kritiskt granskar sina källor. Till det historiska skeendet finner han andra förklaringar än gudarnas vilja, och hans verk formar sig till en klarsynt skildring av det politiska livets ständigt skiftande växelspel mellan makt och moral.
Översättning av Sture Linnér.
[...]
Att tala över dem som först stupat valdes nu Perikles, Xanthippos' son. När ögonblicket var inne gick han från griften upp på en hög talarstol för att kunna höras av så många i skaran som möjligt och yttrade följande:
[...]
37 Vårt statsskick söker ej likna andras lagar: vi utgör snarare föredöme än efterbild. Sitt namn har det fått därav att förvaltningen sköts inte av ett fåtal utan av flertalet - därför kallas det folkvälde. I enskilda tvister är alla lika inför lagen. När det däremot gäller uppskattningen av ens person så vinner den försteg i det offentliga livet som på något sätt utmärker sig, alltså inte alla och envar utan den duglige, och ingen fattig som är i stånd att på något sätt verka till statens bästa hindras av sin oansenliga ställning. Fritt lever vi i vårt offentliga liv, fritt även i vårt dagliga värv, utan inbördes misstänksamhet. Vi vredgas ej på vår nästa om han gör vad honom lyster, och vi sätter inte upp några sura miner som ter sig sårande även om de ej skadar. Men om vi visar tolerans i vårt enskilda liv rättar vi oss däremot i det offentliga efter lagarna, främst av vördnad för dem. Vi hörsammar de ämbetsmän som för tillfället är vid makten och likaså lagarna, famför allt dem som stiftats till de förfördelades värn och de oskrivna bud som alla anser det vara en skam att kränka.
38 Vi har också sörjt för allt slags andlig vederkvickelse efter våra mödor: tävlingar och offerfester året om, och smakfulla hem och offentliga byggnader som gläder oss dagligen och förjagar missmodet. Tack vare vår stads betydelse kommer dessutom allt hit från hela jorden så att vi kan njuta av andra folks goda lika naturligt som om det vore vårt eget.
39 Även i fråga om vår krigsberedskap skiljer vi oss från våra motståndare, i följande stycken.
Vår stad är öppen för alla, och aldrig utvisar vi främlingar för att söka hindra dem från att finna ut eller se något som en fiende skulle ha nytta av att få avslöjat. Vi förlitar oss nämligen mindre på förberedelser och försåt än på vårt eget mod i stridens stund. När det gäller uppfostran söker somliga uppamma tapperhet genom mödosam träning redan från unga år; vi däremot lever utan tvång och går ändå med samma mod lika stora faror till mötes som de.
[...]
40 Vi älskar det sköna och det enkla, vi älskar visdomen utan veklighet. Rikedomen är för oss ett medel till handling, ej ett ämne för skryt; att erkänna sin fattigdom är ingen skam men väl att ej genom arbete söka undfly den. En och densamme kan ägna sig åt både egna och statens angelägenheter. Vi avgör frågorna själva eller ställer dem under vederbörlig diskussion. Vi anser nämligen ej att handling hämmas av ord utan tvärtom av att man skrider till verket utan att först genom överläggning göra sig noga underrättad. Även detta är en egenskap som skiljer oss från andra: vi tar stora risker men överväger dem omsorgsfullt i förväg. Hos andra däremot är det okunnigheten som föder mod och eftertanken tvekan. Störst själsstyrka bör väl rätteligen de anses ha som klarast inser vad som är förfärligt och vad som är beklagligt men ändå ej ryggar för farorna.
Kristina Adolphson
Foto: Inger Eriksson
Unga män till häst. Från
Parthenons västfris. British Museum i London. 
Unga män med hästar. Från Parthenons södra fris. British Museum i London.
<< Tillbaka
www.svenskaparthenon.se