Partenontemplet och dess koppling till perserkrigen
Sture Linnér föreläser på NM
Parthenon byggs
Plan över Parthenon
Akropolis var i början av 400-talet f.Kr. inte den nakna klippa det nu är. Det var hela stadens viktigaste heliga plats och dessutom den främsta manifestationen av medborgarnas minnen och stolthet. Som sådant var det fullproppat med statyer, altaren och kuriositeter. Det var först Perikles som drev igenom en radikal omdaning av Akropolis som helhet, på 440-talet f.Kr.
Periklesär en förbryllande gestalt. Atensk aristokrat, demokratisk ideolog, härförare och till slut krigshetsare. Han valdes gång på gång till ”general” av Atens invånare vid mitten av 400-talet (tekniskt en militär befattning men med mycket bredare inflytande) och dominerade den politiska processen, enligt somliga på ett sätt som inte stämde med hans demokratiska ideal.
”Det perikleiska byggnadsprogrammet”, som moderna historiker brukar kalla det, omfattade mycket mer än uppförandet av Partenon. I omvandlingen ingick de storslagna Propyléerna, den monumentala entrébyggnaden som Tukydides pekade ut som platsens flaggskepp och som inte kan ha varit mycket mindre dyr än själva Partenon. Vidare ett splitter nytt Odeon, en ”musiksal”, på sluttningen – det var här som Atens dramatiker gav förhandsvisningar av sina pjäser. Här fanns ett nytt Artemistempel, vidare Erekteion och Nikes segertempel. Båda fullbordades efter Perikles död 429 f.Kr. En elitkrets av konstnärer och arkitekter var ivrigt sysselsatta med att förverkliga Perikles dröm: Iktinos och Kallikrates som utformade Partenon, Mnesikles som hade ansvaret för Propyléerna, men framför allt skulptören Fidias, mästaren som skapade statyn av gudinnan Atena – i guld och elfenben - inne i Partenon, och chefsarkitekt, byggnadsledare och allmän övervakare av hela programmet. Samarbetet mellan Perikles och Fidias framstår som en av dessa briljanta kombinationer av politiker/uppdragsgivare och konstnärligt geni där Fidias spelar Michelangelo mot Perikles påve Julius II.
Perikles djärva byggnadsplaner var inte populära överallt. Tidigt restes på många håll högljudda protester av rent politisk karaktär mot Partenonprojektet. Perikles fiender menade att det var ett gigantiskt slöseri med pengar och inte minst en förolämpning mot atenarnas allierade: deras bidrag till en gemensam försvarsbudget ödslades bort på en uppsnyggning av Aten, menade de. Rötterna till denna anklagelse går tillbaka flera årtionden innan någon byggnadsplan ens hade börjat ta form, till början av 400-talet och den händelse som betydde mest för uppkomsten av den klassiska grekiska identiteten, nämligen kriget mellan grekerna och det väldiga persiska riket.
År 490 anföll perserna Grekland men besegrades i grund vid Maraton. Tio år senare ville inkräktarna ta revansch: de kom tillbaka med en väldig lantarmé och flotta. Sedan alla hellenerna stupat på sin post vid Termopyle trängde perserna till lands och havs söderut mot Aten och skövlade Akropolis och hela den övriga staden. Den helt oväntade grekiska segern i Salamissundet samma år och vid Plataiai i Boiotien 479 byggde på att de flesta av Greklands obändigt självständiga eller om man så vill egensinnigt separatistiska städer för en gångs skull höll ihop. Hotet från Persien satte åtminstone tillfälligt stopp för deras vanliga fientligheter.
Men hur länge skulle segern bestå? Då perserna ömkligen retirerade hem år 479 måste grekerna ha utgått ifrån att de förr eller senare skulle komma tillbaka. För att hålla försvaret i beredskap gick ett antal stora och små grekiska stadsstater samman i en lös militärallians. Aten ledde det hela och stod för organisation och strategiskt befäl, varje medlemsstat lämnade ett bidrag, antingen kontant eller i form av krigsfartyg med besättning, och krigskassan och de finansiella reserverna förvarades på ön Delos. I ungefär ett kvartssekel framåt förekom en rad sporadiska sammanstötningar med persiska styrkor men inte alls av de dimensioner som de allierade förmodligen var beredda på.
Snart började en del medlemmar av förbundet oroas mer av Atens ambitioner än av något hot från Persien. Hökarna i Aten var nämligen i full färd med att förvandla en allians av självständiga stadsstater till ett imperium styrt med järnhand. En avgörande vändpunkt kom år 454 då statskassan flyttades från Delos till Aten, där de finansiella reserverna passande nog placerades inne i Partenon så snart det var färdigbyggt. Nu upphörde också alla möten i förbundet och samtliga beslut låg i atenarnas händer; Men somliga medlemmar vrenskades uppenbarligen mycket tidigare i Atens grepp, för från och med 470-talet gick visserligen nya städer med i förbundet men andra försökte hoppa av och sluta betala vad som nu i realiteten var skatt till imperiet. För de flesta blev följderna katastrofala. Avhopparna återfördes med våld till ordningen. Garnisoner och guvernörer och demolering av försvarsanläggningar var bara några få av maktmedlen i Atens arsenal.
Det är omöjligt att dra en gräns mellan å ena sidan uppförandet och bekostandet av Partenon och å andra sidan det atenska väldet, dess profiter och missnöjesyttringar. Historikern Plutarkos allmänna bild av Aten på 440-talet kan vara missvisande. För att ta ett exempel: han ger en bild av ett genomplanerat, centralstyrt offentligt byggnadsprogram med stora konstnärer som beredvilligt står till makthavarnas förfogande. Men den bilden är antagligen mer präglad av hans egen erfarenhet av de romerska kejsarnas omfattande stadsplaneringsprojekt än av några kunskaper om vad som verkligen pågick på 400-talet f.Kr. Hans skildring är ändå en viktig påminnelse om de kontroverser som måste ha omgett Partenon från det ögonblick idén lanserades. En glansfull hyllning till Aten, visst. Men åtminstone för en minoritet av stadsborna kunde det lika gärna ha stått för felanvändning av imperiets intäkter. Vad de allierade beträffar var visserligen somliga stolta över vad deras pengar hade gått till, men andra kan bara ha sett Partenon som en mäktig symbol för sin förödmjukelse.
Segern vid Salamis fick ett i bokstavlig mening dramatiskt efterspel. Åtta år efter denna närmast mirakulösa bragd uppför Aiskylos, den store tragöden som själv deltagit i striden och sett sin egen bror dödas i den, sitt drama Perserna, det ädelmodigaste och lidelsefriaste segermonument som någonsin blivit rest, präglat av ädel besinning, vidsynthet och varmhjärtat medlidande med fienden, Här finns inte ett uns av folkhat och krigspsykos. Den sorg som tonar genom hela dramat gäller i första hand krigets ondska, inte motståndarnas.
Den krossade förtryckaren hånas ej. Hans män beskrivs som tappra, värda respekt, och de flesta av Xerxes förfäder sägs ha styrt med visdom och skapat fred och välstånd. Aiskylos är för stor för att måla enbart i svart och vitt. Många strålar bryts i hans prisma. Dramat är en lektion i besinning, icke en demonstration av hellenskt högmod. Aiskylos insåg att skiljelinjen mellan kultur och barbari aldrig är en geografisk gräns mellan två folk, utan att skiljelinjen går inom varje folk, ja inom varje människa.
Så avslutade professor Sture Linnér en briljant föreläsning.
www.svenskaparthenon.se