Spår av Parthenon i
Nationalmusei samlingar
Parthenonseminarium i vårens tid
Bild 1: manshuvud
Bild 2: Deianira i förgrunden
Docent
Johan Flemberg i talarstolenFoto: Inger Eriksson
Lördagen den 20 maj 2006 genomförde Den Svenska Parthenon-kommittén i samarbete med Svenska Atheninstitutets Vänner ett seminarium på Nationalmuseum i Stockholm. Seminariedagen inleddes med Parthenon-kommitténs årsmöte där ordförande Krister Kumlin redogjorde för kommitténs aktiviteter under det gångna året. Därefter föreläste docenten i Antikens kultur och samhällsliv Johan Flemberg och Svenska Parthenon-kommitténs hedersordförande, professor Sture Linnér.
:: Läs Sture Linnérs föreläsning >>
Mikael Ahlund, forskare vid Nationalmuseum, hälsade alla välkomna och gav en kort introduktion till dagens huvudämne.
Docent Flemberg redogjorde därefter för de två marmorhuvuden som finns förvarade i Nationalmusei samlingar och vars proveniens ännu ej är fullständigt klargjord.
Det ena marmorhuvudet, ett manshuvud 29 cm högt (alltså av övernaturlig storlek) och i klassisk stil, torde komma från en relief. [Bild 1] Det bär inga spår av restaureringar. Färgen på marmorn är gråblå, en missfärgning som kan ha uppstått av att huvudet utsatts för hetta. Vilken sorts marmor det rör sig om är ännu oklart. Så mycket mer vet man inte med säkerhet om detta marmorhuvud.
Det har däremot spekulerats i om det kan vara det s.k. Löwenhielmska huvudet, ett marmorhuvud som kom till Sverige genom greve Carl Axel Löwenhielm och av honom donerades till Kongligt Museum 1799.
Enligt Löwenhielms egna dagboksanteckningar hade det huvudet tagits "ibland Ruinerne af Parthenon i Athén. Det tillhörde Basreliefs av Södra sidan af Templet" [...] "Dessa basreliefs voro af Phidias hand". Huvudet skulle alltså komma från en metop. Det kan inte vara det här huvudet, menade docent Flemberg, eftersom skulpturerna på metoperna är betydligt mindre. Det är alltså oklart om huvudet kommer från Parthenontemplet över huvudtaget.
[Citaten ur Brising 1913, s 89]
Det marmorhuvud som Löwenhielm beskrev försvann på ett tidigt stadium, enligt Harald Brising som tidigare forskat i ämnet. År 1800 visades det Löwenhielmska huvudet för Gustav IV och det var sista gången det nämns, enligt Brising. Flemberg påpekade att huvudet kanske togs med utomlands då kungen gick i exil år 1809.
En annan forskare i ämnet, Madeleine von Heland, menar att myten om det försvunna Parthenon-fragmentet skapades av Brising. Hon hävdar istället att huvudet är ett äkta Parthenon-fragment. 1973 skriver hon en uppsats där hon försöker underbygga sin hypotes om att just detta marmorhuvud kommer från ett av gavelfälten på Parthenon.
En tysk forskare, Erwin Bielefeld, som studerat huvudet i original, anser att det kommer från en romersk relief. De skulle förklara de ofullbordade partierna bakom örat, menar han.
Docent Flemberg själv utesluter att huvudet skulle komma från Parthenon.
Huvud nr 2: "Deianira". Kvinnohuvud, höjd: ca 32 cm. (Bild 2)
Fanns på Drottningholm vid inventeringar genomgörda 1749 och 1777.
Enligt en osäker inventarieuppgift "Inkommet på 1600-talet genom grefve
Königsmarck." Restaurerat på 1700-talet. Stilistiskt sett skulle detta huvud
kunna komma från ett av gavelfälten på Parthenon, menade docent Flemberg.
Många har forskat och spekulerat i Deianiras proveniens. En av dem är
britten J. Six som var en av de första att koppla samman huvudet
med Parthenons gavelfält. Han stödde sin slutsats på stilistiska jämförelser
med bevarade fragment från Parthenon. En svensk som stödde denna tes var
Oscar Antonsson som hävdade att huggtekniken och stilen pekar på
en datering till 450-440 f.Kr. och att materialet tveklöst pekar på Attika.
I likhet med J. Six diskuterade Antonsson olika placeringar i gavelfälten
ock ansåg slutligen att "vårt diademprydda Deianeriahuvud med allra största
sannolikhet tillhört havens drottning Amfitrite på [västra] Parthenongaveln".
J. Sixs hypotes stöddes också av Rhys Carpenter, (1933). Han identifierade
emellertid gestalten med ödesgudinnan Lachesis med placering i östra gavelfältets
vänstra del.
En annan svensk, Lennart Kjellberg avvisade dock Parthenonhypotesen
i sin behandling av huvudet (1912 och 1947) och menade att det var en fri efterbildning
av ett attiskt verk från Fidias tid, kanske gjort i Pergamon i hellenistisk
tid.
Samtidens ledande kännare av Parthenonmaterialet F. Brommer (1963) , tar inte
ställning till attributionen till Parthenon, kanske för att han inte sett huvudet i
original.
Ett är säkert;
ingen kan idag med säkerhet säga att något av dessa båda marmorhuvuden härrör från
Parthenon-templet. För att vidare säkra proveniensen krävs att museet tar
initiativ till en undersökning av marmorn. Då kan vi få veta om det är pentelisk marmor -
en förutsättning för att fragmenten ska ha tillhört Parthenon.
Källa: Johan Flemberg och Mikael Ahlund
Johan Flemberg berättade också om den Dagbok som greve Carl Axel
Löwenhielm (1772-1861) förde under en resa i Grekland 1794. Anteckningsboken,
handskriven på franska, upptäcktes av Madeleine von Heland på 1970-talet.
Den innehåller också fem akvareller och några kartskisser. Den mesta tiden vistades
Löwenhielm i huvudstaden Athen och bodde då i ett hus i ruinerna av Attalos-stoan.
Han hade lärt känna den franske ambassadörens agent, Flauvel, som var
amatörarkeolog och bl.a. hade som uppgift att göra gipsavgjutningar av
relieferna på Parthenon. Det är i denna dagbok som Löwenhielm berättar
om hur han kommer över ett marmorhuvud från Parthenon - "antingen
av en händelse eller också med flit", som han formulerar det i dagboken.
Kanske hade han trots allt samvetsbetänkligheter för sitt handlande.
"Det vore önskvärt att ge ut denna skrift med översättning och kommentarer,
både för dess arkeologiska innehåll och för den bild den ger av Grekland
under slutet av 1700-talet - sett ur en svensks perspektiv."
Så avslutade
docent Flemberg en lysande föreläsning.
www.svenskaparthenon.se