Föreläsning av Paul Åström, professor eremitus i antikens kultur och samhällsliv
Athens "jungfruliga gudinna Athena hedrades med det skönaste tempel, som någonsin skapats. Parthenon med sina skickligt avvägda proportioner, med sina rader av kraftiga, spänstiga pelare och sina oförgängligt sköna skulpturer fyllde oss även i sitt förstörelsetillstånd med helig vördnad."
Detta skrev den finländske klassikern professor Ivar Heikel i en essäsamling "Från antikens värld" 1920. Så kände och känner många fortfarande.
Som yngling 21 år gammal såg jag Parthenon för första gången från en buss på väg till Athen från Patras. Upplevelsen var så stark att jag då yttrade "Nu kan jag dö lugn!" Jag hade fått se en av världens genom tiderna förnämsta byggnader, den grekiska arkitekturens och skulpturens allra största mästerverk.
Athen och Akropolis kan man nalkas som jag med buss; jag har senare kommit dit med tåg, bil, båt och flyg. Anders Österling skildrar i sin bok Levant hur han våren 1924 gjorde en taxiresa till Akropolis. Anblicken av Akropolis på avstånd gav honom ett sting i bröstet.
Den förste som veterligen skildrat hur det känns att se ner på Akropolis och Parthenon från luften torde vara Torsten Fogelqvist som skildrar sin upplevelse 1938 i sin bok Svenska och klassiska intryck. Han skrev "Att flyga till Hellas och Athen från det ultramoderna Västerlandet, det är som att flyga från onda drömmars kaos till ett kosmos, som åtminstone drömdes skönt".
Emil Zilliacus, som betytt så mycket för vår antikuppfattning genom sina utsökta översättningar av klassisk litteratur och böcker om det antika Grekland och, tog sig fram till häst i Grekland. Nyklassicismens skönhetsideal framträder i diktsamlingen Offereld från 1915, där skildrar han Parthenon i diktsviten Attiska dagar:
Om kvällen står kring kalkstensakropolen
som moln av rökelse det vita dammet
i sneda strålars gyllenvarma sken.
Där ligger Parthenon i aftonsolen
som på ett guldbrynt hyende av sammet
en klar klenod av gammalt elfenben.
Journalisten Hubert Lärn berättade i Handelstidningen att han tog sig dit på en jeep 1949 och Sture Linnér berättar i sin bok Mulåsnan på Akropolis en anekdot om en mulåsna som sprang upp till Akropolis och visade vägen för andra. Linnér skriver att han på äldre dar kände sig befryndad med detta djur.
De sista stegen upp till Akropolis får man göra till fots.
Innan jag tar upp andra svenska författares syn på Parthenons symboliska roll vill jag nämna fransmannen Ernest Renans berömda Bön på Akropolis, Prière sur l´Acropole, från 1865, där han besjöng Athena som skönhetens och sanningens gudinna. Intrycket av Akropolis var det starkaste han någonsin känt. Här var fulländningen, en uppenbarelse av det gudomliga.
Någon har sagt att Renans Bön på Akropolis borde ha hetat "Prière devant le Parthénon" (Bön framför Parthenon), eftersom Parthenon är det enda Renan ser på Akropolis. Fogelqvist översatte Renan och läste dennes bön vid foten av en av Parthenons kolonner för väl hundrade gången.
Viktor Rydberg var inne på samma tankegångar som Renan, men varken han, Esaias Tegnér eller Vilhelm Ekelund, för vilka antiken betytt så mycket, kom någonsin till Grekland. De hämtade sin inspiration om antiken från litteraturen. Vilhelm Ekelund talar emellertid i sin bok Atticism-humanism om "själens akropolis, en ointaglig fästning".
Fredrika Bremer vistades i Grekland 1859-61 och besökte Akropolis några år före Renan. Hon bad en bön av annat slag. Hon tackade Gud för att han lärt henne något högre än Hellas, så att hon kunde skåda denna härlighet utan att berusas av den.
Verner von Heidenstam var i Grekland 1877 och skrev i en anteckning: "I stället (för) att studera den antika världen från det småstadstråkiga Uppsalas föreläsningssalar beträdde jag , ännu knappast fullvuxen, Atens Akropolis".
Den skånske diktaren Ola Hansson bodde i Faleron 1923-24 och Parthenon skymtar i en av hans dikter:
Sommarvarmt solen skiner
Därborta i fonden stå
Akropolis tempelruiner
Högt på sin stenplatå.
Carl-August Bolander upplever 1927 inför Parthenon "Skönhetens stora uppenbarelseunder" och som en gotisk barbar vill han falla i stoftet i tillbedjan.
Pär Lagerkvist skildrar sin upplevelse av Akropolis i boken Den knutna näven 1934.Han kände till Ernest Renans bön på akropolis, men när han står uppe på klippan tänker han "Jag ber ingen bön; har ingen att bedja till".
Pär Lagerkvist skriver:
"Solen bryter fram och när jag där uppe kommer ut ur propyléerna grips jag av en underbar känsla av ljus och befrielse. Det strömmar mot mig en överväldigande makt, den som utstrålar från mänsklighetens största symboler. Helgedomarna står öppna för ljus och i sin nakna renhet utstrålar de själva ljus. De är inga fängelser för gudar och innestängda själar. Sol och vind flödar genom dem som genom mänskoandens egen väldiga, tragiska men ständigt brusande eolsharpa."
"Västerlandets heliga berg. - Man kan säga att detta blott är ett talesätt, en symbol. Men det är en symbol för en genom århundraden levande realitet. Symbol för vår kultur och vår ande, för allt som blev till här engång på hellensk, på tidigaste västerländska grund. Och som inte, som man ofta tror, är någon de lärdas avskilda egendom, som utan att man ens behöver ana det tillhör oss alla. Som kommit igen i så många växlande former och sugits upp genom så många hemliga rottrådar att det inte längre kan särskiljas som något för sig - som ingått i västerlandets själ."
Senare skriver han "västerlandets symbol var från början en försvarsklippa och nu i natten ser jag att den är det ännu. Med sina uråldriga befästningar står den som en knuten näve mot horisonten" Akropolis var som Algulin formulerar det "ett bålverk för frihet, förnuft och humanitet i en politiskt möknande tid."
Under det mörka 1930-talet i Europa såg Lagerkvist Akropolis med dess befästningar och tempel som en knuten näve mot natthimlen kallande "till hänsynslös, outtröttlig kamp! Till k ä m p a n d e humanism!"
Två år tidigare, närmare bestämt den 21 april 1932 besökte Hjalmar Gullberg Akropolis. Hans dagbok, som Carl Fehrman och jag utgivit, är kortfattad: ..."till Akropolis, en timme överlastad av intryck," "AKROPOLIS. Museet, korai och sal de l´éphèbe. Många timmar. Vrickade högra foten." Det var ju inte Parthenon utan Poseidontemplet vid Kap Sunion som inspirerade Gullberg till en berömd dikt.
Kung Gustaf VI Adolf gjorde som kronprins 1934-1935 en Orientresa. Han tog bilder från resan och publicerade dessa i en bilderbok. Under en bild står texten: "Parthenon på Athéns Akropolis - det skönaste byggnadsverk, som någonsin uppförts av människohänder. Hur många resenärer ha ej ofrivilligt tänkt något liknande vid den första anblicken av Athenas tempel. Och aldrig torde ett dylikt superlativ vara mera berättigat än här. Intrycket hör till de oförgätliga och överväldigande", skrev kronprinsen.
Karin Boye gick upp på Akropolis den 1 juli 1938 enligt hennes dagbok, som jag utgivit. Kortfattat beskriver hon Parthenons penteliska marmor: "På morgonen: Parthenon, Akropolis. Mörknat guld. Men jag var lite för hetsad och het." Den 8 juli skrev hon: " Idag såg jag Akropolis för första gången. Inga turister där, en stark blåst så hettan inte kändes. Var också i muséet, överväldigad. Det är för mycket för en plats och för fint för turister." Den 19 juli besökte hon återigen Akropolismuséet : "Kom underfund med en hel del av konst, religion o förälskelse i Akropolismuséet".
Ivan Oljelund besökte Grekland 1925 och 1954-55 och har skildrat sina intryck. Ett kapitel om akropolis heter "Västerlandets klippa".
Natan Valmin skriver i sin bok Forntidens Aten som utkom 1953 att det är en plikt för "varje västerländskt sinnad människa" att en gång i sitt liv vallfärda till Akropolis, "den västerländska odlingens heliga klippa".
Ivar Harrie, som betytt så mycket genom sina böcker om antik litteratur, kom sent till Athen, men när han omsider gjorde det, skrev han en stort uppslagen tidningsartikel med titeln Bön på Akropolis.
Eyvind Johnson kom till Grekland 1961 och och skrev därom i Spår förbi Kolonos.
Karin Boye gick upp på Akropolis den 1 juli 1938 enligt hennes dagbok, som jag utgivit. Kortfattat beskriver hon Parthenons penteliska marmor: "På morgonen: Parthenon, Akropolis. Mörknat guld. Men jag var lite för hetsad och het." Den 8 juli skrev hon: " Idag såg jag Akropolis för första gången. Inga turister där, en stark blåst så hettan inte kändes. Var också i muséet, överväldigad. Det är för mycket för en plats och för fint för turister." Den 19 juli besökte hon återigen Akropolismuséet : "Kom underfund med en hel del av konst, religion o förälskelse i Akropolismuséet".
Gunnar Ekelöf reste till Grekland flera gånger under 1950- och 1960 talen och inspirerades till en dikt som enligt Thure Stenström är "den strängast sköna, pregnanta och mest grekiska dikt, som finns att tillgå på svenskt tungomål".
Till Agne Hamrin, som intervjuade Ekelöf i oktober 1960, yttrade Ekelöf "Nej jag har inte behov av att förrätta någon Renansk bön på Akropolis". I en dikt om Parthenon kallar han sig för "from hedning" "Har jag en gudstro är den antik", har han skrivit i ett brev.
Det kan vara av speciellt intresse för Svenska Parthenonkommittén att höra vad Gunnar Ekelöf - en våra allra största diktare - yttrat om Parthenons skulpturer.
Ekelöf skrev oftast åtskilliga utkast till sina dikter. I ett av utkasten till dikten om Parthenon skriver han "En parenthesis så som den lidande marmorns / i British Museums snusgråa luft". Det är inget tvivel om att han här uttrycker sin mening att Parthenonskulpturerna inte skulle föra en lidande tillvaro i British Museum utan återföras till ursprungsplatsen. Han menar att deras uppställning i London skulle vara en parentes. Men redan före Ekelöf skrev författaren och dramatikern Tor Hedberg i sin bok Reseminnen och konststudier som utgavs för precis 100 år sedan 1905 att den s.k. "räddningen" av Parthenons skulpturer till ett främmande kulturcentrum som London som förr ansågs oundgänglig "låter nu icke längre försvara sig." "det å nyo uppväxande landet är lika villigt som mäktigt att själv förvara sina skatter", skrev Tor Hedberg.
Ekelöfs diktutkast lyder:
Troende hedningar är vi väl inte
Knappast tror vi oss vara
ädla hedningar - det vore hybris!
Låt oss åtminstone då
vara fromma hedningar
med uppräckta händer
och handflator vända
mot något före, mot något efter
detta tidens blodiga mörka martyrium
ja, må det var en hiatus och en parenthesis
liksom den mittbräsch Königsmarck sprängde i Parthenon, Rheims
(Fyra) gyllene chelidoner sjunger ännu
på gaveln av det som varit, på gaveln
av det som skall komma
Opisthodomen är det länge förflutna,
nu utan ovidkommande imperialistiska skatter
Pronaos är det kommande, blir inte färdigt
i vår livstid, kanske inte i mänsklig tid
Ändå: Fyra gyllene chelidoner på hörnen
de som finns (fanns) och obefintliga
sjunger i andanom. *
Ekelöf återkommer i ett brev och i en artikel till Königsmarcks sprängning av Parthenons centrala del. Parthenon kan ha aktualiserats av Ekelöf genom en artikel om de grekiska templens inre som jag skickade honom någon tid före diktutkastet. Jag beskriver där vad som fanns i Parthenons pronaos (förhall), cella (huvudrum), inre rum och opisthodomen (bakre hallen). I artikeln nämner jag attisk-deliska sjöförbundets kassa som troligen förvarades i opisthodomen. Ekelöf har skrivit "Banken" i marginalen till utkastet och syftar på förbundskassan då han skriver "imperialistiska skatter". I Ekelöfs bibliotek har jag sett att denne läst min artikel och skrivit en kommentar i marginalen.
Parthenon är i Ekelöfs dikt ett slags skepp i tiden med opisthodomen som akter representerande det förflutna och pronaos som för symboliserande framtiden. Vår tids blodiga martyrium skall vara en parentes och chelidonerna, svalorna, som sjöng i det förflutna, bådar vår och skall också sjunga i framtiden. Tyvärr fick Ekelöf inte tillfälle att slutligt formulera denna dikt, där Parthenon får symbolisera forntid, nutid och framtid.
Parthenon kan symbolisera olika ting. Den danske konsthistorikern Frederik Poulsen menade att vi ännu i Parthenons ruiner återfinner drömmen om den eviga skönheten och den gudomliga lycksaligheten. Sture Linnér menar i en av sina böcker att Parthenon, Jungfrutemplet, symboliserar "Athenas vilja och förmåga att böja ihop, foga samman motsatser till ett harmoniskt helt (harmonia = ´sammanfogning´). Dorisk stränghet förenar sig med jonisk vekhet", skriver Linnér.
I ett TV-program för flera år sedan vädjade Melina Merkuri som grekisk kulturminister att Parthenons marmorskulpturer i British Museum skulle återlämnas till Grekland. De är "our flag, our identity, our language", yttrade hon. I programmet menade Greklands president att det inte var tal om att återkräva andra grekiska kulturföremål. Fragment från Parthenon förvaras i Louvren i Paris, två metopfragment har hamnat i Köpenhamns museum och i Nationalmuseum i Stockholm finns ett huvud från Parthenons västgavel. Fragmenten i Danmark och troligen också huvudet i Stockholm har förts hit av deltagare i Königsmarcks och Morosinis belägring av Athen 1687, då Parthenon bombades.
Avslutningsvis får jag framhålla att Parthenon i första hand är en symbol för grekernas nationella identitet. När det grekiska arkeologiska sällskapet grundades 1837, höll man sin första sammankomst i Parthenon. Sällskapets president yttrade då "Dessa stenar är mera värda än rubiner och agater. Det är dessa stenar som vi har att tacka för vår återfödelse som nation."
Men Parthenon har fått ett allt större symbolvärde.
Det är symptomatiskt att Unesco när det bildades efter andra världskriget valde Parthenons fasad som sitt emblem.
I vår svenska Nationalencyklopedi står det om Parthenon att "Den beundran som byggnaden rönt under århundraden har gjort den till ett av den västerländska kulturens symbolmonument."I vår svenska Nationalencyklopedi står det om Parthenon att "Den beundran som byggnaden rönt under århundraden har gjort den till ett av den västerländska kulturens symbolmonument."
Men det räcker inte med detta. Robert Browning skrev i en uppsats om Parthenons historia:
"Parthenon byggdes av grekerna och tillhör Grekland. Men byggnaden tillhör också i viss mening hela världen."
* Med hänvisning till Gunnar Ekelöf, En röst, 1973, 95; P. Åström
Några litteraturhänvisningar
Ingemar Algulin, Nyklassicism som liltterär tradition. En historisk överblick.
(Studies in mediterranean archaeology. Pocket-book 39), Partille 1986.
Oscar Antonsson (red.) Antik konst, En konstbok från Nationalmuseum..., Stockholm 1958.
Örjan Lindberger, "Pär Lagerkvists bön på Akropolis," Samlaren 81, 1960, 25-35.
Paul Åström, "Om de grekiska templens inre", Nordisk tidskrift 40, 1964, 175-184.
Paul Åström, Gunnar Ekelöf och antiken (Studies in Mediterranean archaeology. Pocket-book 91), Jonsered 1992.
<< Tillbaka
www.svenskaparthenon.se