Delar avParthenonfrisen i Duveen Gallery, British Museum.
Det grekiska kravet att marmor
skulpturerna skulle återsändas fick snart ökande stöd i organisationer som UNESCO och ICOM. Tidigare var det framför allt på regeringsnivå som argumenten framfördes. I vår tid har tyngdpunkten flyttats till den internationella allmänna opinionen. Den brittiska Kommittén för återställandet av Parthenonskulpturerna bildades 1983. Idén kom från arkitekten James Cubitt, som hade den bestämda åsikten att Parthenonskulpturerna som integrerade arkitektoniska delar av ett unikt monument skulle föras samman i ett museum så nära Akropolis som möjligt.
Den officiella grekiska hållningen har formulerat samma anda. Enligt den är inte återlämnandet av Parthenonskulpturerna ett nationalistiskt krav från den grekiska regeringen eller det grekiska folket. Kravet kommer från själva det stympade monumentet. Enligt detta argument är skulpturerna oskiljaktiga delar av templet, den klassiska antikens stora orubbliga minnesmärke. Grekernas begäran sätter emellertid inte de historiska och juridiska aspekterna av frågan i centrum. Dessutom har den grekiska kulturministern, professor Venizelos, sedan 1997 avstått från att aktualisera själva äganderätten genom att föreslå sin brittiska motsvarighet att skulpturernas återkomst skulle kunna genomföras i form av ett långtidslån. Och det finns plats. Just nu byggs ett nytt museum i Athen, vid foten av Akropolis. En särskild sal ska exponera hela det storslagna skulpturverket från Parthenon.
Skiss för det nya museet med utsikt mot Akropolis
Melina Mercouris vision handlade inte bara om nationell stolthet. Den utmanade status quo, den utmanade den traditionella museistrukturen som bygger på 1700-talets idéer om värdet av det encyklopediska museet. Saken kan föras långt. Är det överhuvudtaget möjligt att genomföra ett återställande av Parthenonskulpturerna som ett isolerat resultat av en bilateral överenskommelse utan att riskera en "snöbollseffekt"? Sådana farhågor är oundvikliga. vad man fruktar är att den traditionella museistrukturen ska sprängas sönder.
Den känslomässiga laddningen i frågan om återställandet blev tydlig när sir David Wilson, då Director för British Museum, i juni 1986 intervjuades av BBC TV. "Att slita", sade han, "Elgins marmor från British Museums väggar är en mycket större olycka än hotet att spränga sönder Parthenon... Jag anser att detta är kulturell fascism. Det är nationalism och en fara för kulturen, en enorm fara för kulturen. Om man börjar förstöra stora intellektuella institutioner är man kulturell fascist." Låt oss emellertid för att vara rättvisa bortse från det känslomässiga i detta uttalande.
Forts. >>
Lawrence Alma-Tadema: Phidias och Parthenonfrisen, 1868 (detalj). Birmingham Museum and Art Gallery.
Argumenten mot återställande kan formuleras mera återhållsamt. Nyligen har en deklaration om betydelsen och värdet av universella museer skrivits under av cheferna för de ledande museiinstitutionerna i Storbritannien, USA, Frankrike, Tyskland, Spanien, Italien och Holland. Ropen på att till deras ursprungsländer återföra föremål som har tillhört museisamlingar i många år har blivit en central fråga för museerna. Museicheferna medger att vart fall måste bedömas individuellt. Men deras kärnpunkt är att museer inte bara tjänar medborgarna i en nation utan i alla nationer. Neil MacGregor, den nuvarande chefen för British Museum, gjorde ett uttalande i november i fjol där han argumenterar efter samma tankegång. Kravet på återställande tillbakavisas med motiveringen att samlingarna i British Museum utgör en unikt fruktbar omgivning för Parthenon-skulpturerna som ett viktigt kapitel i berättelsen om människornas kulturella framsteg och civilisationens utveckling. Det är denna berättelse som är British Museums uppdrag att delge besökarna. Och angående förslaget att skicka skulpturerna till Athen som ett långtidslån, insisterar MacGregor att en utvald grupp nyckelföremål, till vilken otvivelaktigt Parthenonskulpturerna hör, måste finnas permanent tillgängliga för museets besökare som kommer dit för att se just dem. Att låna ut dessa föremål skulle allvarligt skada museets förmåga att fullfölja sin kärnuppgift mot besökaren, hävdar MacGregor. Han avslutar med att påpeka att British Museum sannerligen är ett hela mänsklighetens museum, tillgängligt för fem miljoner besökare från hela världen varje år, utan någon som helst avgift. Bara här kan man få den fulla förståelsen för Parthenonskulpturernas betydelse för hela världen.
Block från Parthenons östra fris.
Poseidon, Apollon och Artemis. Athen.
Det är inget lätt beslut att fatta. Om argumenten för skulpturernas återkomst fortfarande väsentligen är nationalistiska, så är argumenten för status quo fortfarande väsentligen variationer på det gamla imperiets hävdande av sin förmyndarroll och sitt särskilda ansvar.
Hans Henrik Brummer
Översättning från den engelska texten: Eva Marling
<< Tillbaka
www.svenskaparthenon.se