FRÅN ATHENAS TEMPEL TILL VÄRLDSARV
Av Hans Henrik Brummer
Frågan om Parthenonfrisen ska återställas till sin ursprungliga plats har en lång historia, som inte på något sätt har förlorat sin aktualitet i vår tid. Detta möte här i Stockholm med framträdande gäster från Storbritannien är ytterligare ett tecken på hur angelägen frågan är. Bakgrunden är välkänd, men det kan ändå vara lämpligt att rekapitulera den i denna inledning till seminariet.
Akropolis med Parthenontemplet i fokus
Det är välkänt för alla att det antika templet på Akropolis intar en central roll i konsthistorien. Men det räcker inte - det har också blivit en symbol för de demokratiska idealen i i västerlandet. 2500 händelserika år har förvisso gjort det ännu mera vördnadsvärt. Under hela sin långa tillvaro har Parthenon på nytt förevisats, omdiktats och omtolkats.
Parthenon, som ursprungligen uppfördes som en hyllning till den medborgerliga identiteten i staden Athen, överlevde omvälvningarna under de hellenska och romerska väldena. Före 500-talets slut byggdes det om till en grekisk-ortodox kyrka, helgad först åt den Heliga visheten och sedan åt "Vår Fru av Athen" i en sentida koppling till minnet av den athenska gudinnan. Detta innebar åverkan - det östra pedimentet revs och dess skulpturer förstördes. I samband med att en absid uppfördes i öster tog man bort hela mittsektionen av det östra pedimentet, vilket innebar att sammanlagt ett dussin statyer blev förstörda. En del av den östra frisen togs också bort för absidens skull och huvudena vanställdes. Dessutom blev nästan alla metoperna på östra, norra och västra sidan av templet vandaliserade, troligen avsiktligt.
1204 ockuperade korstågsfararna Athen, och Parthenon blev nu romerskkatolsk kyrka helgad åt Notre Dame d'Athènes. Detta förhållande blev bestående i mer än 250 år. 1456 kapitulerade staden Athen för de ottomanska invasionshärarna. Parthenon blev moské. Med tanke på den stora förändringen i dess religiösa funktion måste man komma ihåg att huvudstrukturen, inklusive större delen av skulpturdekoren, förblev anmärkningsvärt intakt, vilket framgår av Jacques Carreys teckningar från 1674.
Del av gavelfält. Teckning av Jacques Carrey
Men 1687, när venetianarna belägrade Akropolis, blev läget allvarligare. På ett år åstadkoms mera förödelse i Parthenon än under hela dess historia ditintills. Templet hade förvandlats till krutupplag av turkarna och fick en direktträff av venetianskt artilleri. Taket sprängdes bort. En enorm öppning slets upp i kolonnaderna på båda sidor. En stor del av skulpturerna bröts sönder och förstördes. Efter explosionen såg platsen ut som ett upplag för byggmaterial. Ett nästan komplett byggnadsverk hade förvandlats till ruin.
Ett nytt och skickelsedigert skede i Parthenons historia började i november 1799 när Thomas Bruce, sjunde earl av Elgin, anlände och mottogs i Konstantinopel som brittisk ambassadör. Nu börjar den märkvärdiga berättelsen om de s.k. "Elgin Marbles", som William StClair har beskrivit i en skarpsynt och grundligt dokumenterad skildring (1967, 1983, 1998). Elgin ville utveckla konsten i Storbritannien genom att göra tillgängliga avgjutningar och teckningar av grekiska monument som tidigare bara hade varit kända genom teckningar och gravyrer. För att åstadkomma detta samlade han ett lag med arkitekter, målare, tecknare och formgjutare. Detta forskarlag, anfört av den italienska landskapsmålaren Giovanni Battista Lusieri, började arbeta i Athen 1800. Följande år fick Elgin en tillståndslicens av den ottomanska regimen som tack för brittiskt beskydd för de ottomanska intressena i Egypten. Licensen beordrade de lokala myndigheterna att inte hindra Elgins anställda i deras dokumentationsarbete, och tillät också dessa att "bortföra delar av sten med inskriptioner eller figurer". Detta arbete utfördes mellan 1801 och 1804. Skörden blev förvisso rik. När samlingen anlände till England i två skeppsfrakter (1804 och 1812) innehöll den material från fyra byggnader på Akropolis. Från Parthenon: 75 meter av de ursprungliga 160 av frisen, 15 av de 92 metoperna, 17 figurer från pedimenten och diverse arkitektoniska detaljer. Från Erechtheion: en karyatid, en kolonn och andra arkiotektoniska detaljer. Propyléerna: arkitektoniska delar. Från Niketemplet: 4 frisplattor och arkitektoniska delar.
Ryttare från västfrisen. British Museum
Foto: Matthew Taylor
Lord Elgin lämnade Konstantinopel 1803. När han kom tillbaka till England 1806, efter att ha varit fånge hos fransmännen, fick han ekonomiska problem. 1810 började han förhandla med den brittiska regeringen om att sälja sin samling, som han fem år senare offererade regeringen för 73 000 pund. Om priset var för högt, var han beredd att acceptera ett värde som skulle fastställas av en kommitté i underhuset. Kommittén sänkte priset ordentligt, och försäljningen genomfördes 1816 för en summa på 35.000 pund. En av parlamentet fastställd lag placerade Elgins samling hos styrelsen för British Museum i evärderlig tid. Styrelsen förvaltar nu samlingarna enligt en ny lag, British Museum Act 1963. Denna lag förbjuder styrelsen att slutgiltigt göra sig av med föremål om de inte är dubletter av andra föremål i samlingarna, eller är olämpliga att behålla och kan avvecklas utan föremål kan lånas ut för tillfälliga offentliga utställningar. Styrelsen får inte låna ut föremål permanent, men omlån får göras.
Vid ankomsten till British Museum 1817 förvarades marmorföremålen först i ett monteringsfärdigt galleri som Robert Smirke hade formgivit. Ett permanent "Elginrum" byggdes upp 1832 på museets västra sida, och där fanns samlingen kvar tills ett nytt galleri donerat av lord Duveen kunde byggas 1938.
De grekiska mästerverken beskådas och diskuteras i "Elginrummet" på British Museum.
Denna byggnad ritades av John Russel Pope speciellt för Parthenonskulpturerna, men krigsutbrottet 1939 fördröjde invigningsceremonin. Efter de nödvändiga förberedelserna och installationerna öppnades galleriet igen 1962.
Så länge Grekland förblev en del av det ottomanska imperiet fanns det ingen tanke på att skicka tillbaka Parthenonskulpturerna till Athen. Det fanns inga skäl att framföra ett sådant förslag. Den ottomanska regimen, internationellt erkänd, hade inte satt sitt värde på dem, och hade inte kunnat skydda dem. Föremål från den grekiska antiken fortsatte att exporteras från områden under ottomansk överhöghet. I början av 1800-talet tog alla för givet att det politiska läget i östra Medelhavet skulle förbli oförändrat.
När en modern grekisk stat bildades i början av 1830-talet fick Parthenon ny betydelse som symbol för den nyvunna nationella identiteten. "Jag tror", skrev Pittakis i den första guidebok till Athens antika minnesmärken som publicerades i det fria Grekland, "att i det tillstånd av obeoende som vi nu går in i kommer vi att från den engelska nationen återkräva våra förfäders mästerverk så att vi åter kan placera dem på den plats den gudomlige Fidias valde åt dem". Även om grekerna kanske var ointresserade av Parthenon under åren före självständigheten, betraktade de dem nu som sin egendom. Om Elgin hade genomfört en räddningsaktion, krävde nu de nya omständigheterna en återställningsaktion. En lång kampanj hade inletts.
Duveen Gallery med Parthenon-
skulpturerna i British Museum.
Dagens diskussion tar sin avstamp i Melina Mercouris passionerade vädjan om Parthenonskulpturernas återkomst som framfördes i augusti 1982 vid den internationella kulturministerkonferensen i Mexico. Melina Mercouri hade ett angeläget budskap. Hon tänkte framåt mot en dag när världen har fått andra visioner, andra begrepp om äganderätt, kulturarv och mänskligt skapande. Hon insåg fullerväl att museet inte kan tömmas. Hon ville påminna om att när det gällde marmorn från Akropolis så var det inte en enstaka målning eller en staty hon ville be om. Hon ville återställa ett unikt monument, en specifik symbol för en hel civilisation.
Melina Mercouri initierade kampanjen för ett återbördande av Parthenon-
skulpturerna till Grekland.
Artikeln fortsätter >>
<< Tillbaka
www.svenskaparthenon.se