Vad är det som är så unikt med Parthenon?
Parthenon sägs ofta i litteraturen vara den finaste av grekiska byggnader. En del människor ställer sig undrande inför detta och tycker att Parthenon ser mest ut som vilket grekiskt tempel som helst. Men så är det nu inte. Parthenon är verkligen den finaste byggnad som de antika grekerna uppförde och en av de finaste skapelserna i mänsklighetens historia. Vad beror detta på? Man skulle kunna säga att det är en lycklig kombination av flera faktorer:
Först och främst är byggnaden ett tempel och grekerna lade alltid ner mest arbete på byggnader till sina gudar (såsom i de flesta antika kulturer).
För det andra är byggnaden uppförd av marmor, en hård sten som gör det möjligt att hugga detaljer med skarpa kanter. Här finns inga störande ihåligheter eller urgröpningar som i t.ex. sandsten och kalksten, de två andra dominerande stenslagen i Grekland. Graniten är mycket sällsynt. Marmorns ljusa färg är också idealisk då den nästan blir självlysande i solens sken och de arkitektoniska detaljerna kastar de finaste skarpa skuggor, vilka ytterligare understryker byggnadens former. Den penteliska marmorn har en varm gyllengul färg som kommer av att stenen innehåller lite järn som oxiderar på ytan.
För det tredje uppfördes Parthenon åren 447-32 f.Kr. i den högklassiska perioden. Den klassiska perioden i Greklands historia (480-323 f.Kr.) och då speciellt den högklassiska (450-400 f.Kr.) har ända sedan antiken varit föremål för beundran och idealisering. Den första stora nyklassiska perioden infaller redan under senhellenismen och följs i västerlandet av en hel serie renässanser. Det är sant att alla renässanser inte går tillbaka till det klassiska Grekland. En renässans kan återspegla en tidigare renässans, som i sin tur går tillbaka på Greklands klassiska tid och på så sätt blir denna tid ändå stamfader för alla senare renässanser. Det är också sant att början till den klassiska höjdpunkten föddes under 700-talet f.Kr. och att denna tids idéer kan ha kommit från en gången heroisk tidsålder, den mykenska, och således blir hela denna tidiga period en renässans. Skillnaderna mellan dessa två tidsperioder, den klassiska och den mykenska, är i arkitekturen och konsten dock så stora att det inte är fråga om en riktig renässans i ordets senare bemärkelse. Således formar den klassiska perioden västerlandets början.
Vid en flyktig jämförelse mellan Parthenon och tidigare tempel kan man tycka att det inte är så stor skillnad. Redan Thermon-templet på 600-talet f.Kr. hade dekorerade metoper. Men i Parthenon har det grekiska templet hittat sin egen idé om vi använder Platons terminologi, eller för att tala med Aristoteles, tempelutvecklingen har nått sitt eget mål (telos).
Varje levande individ har ett inre mål, som den vill förverkliga. Parthenons karaktär är just att vara en levande individ. Det sägs ofta att det fina med Parthenon är den otroliga naturvetenskapliga exakthet som åstadkommits vid dess uppförande för att erhålla ett mekaniskt perfekt tempel, men det är inte detta som Parthenons arkitekter eftersträvade. De var betydligt mer sofistikerade än så.
Foto: Inger Eriksson
Le Corbousier, en av stamfäderna för den moderna arkitekturen, tyckte att ett hus skall vara en maskin att bo i. Det stämmer inte alls för Parthenon. Parthenon är en levande organism, en ofantlig elastisk skulptur. Grekisk arkitektur är egentligen mer friskulptur än arkitektur.
Konstnärlig ledare var en skulptör, Pheidias, och de flesta grekiska arkitekter hade en skulptörs/stenhuggares bakgrund. Visst hade man invecklade lyftanordningar och fina instrument för mätning. Men dessa användes inte för att skapa ett statiskt och perfekt symmetriskt tempel. Istället finns där en avvikelse på flera centimeter i t.ex. kolonn- och metopavstånden och detta kan inte vara en tillfällighet. Det är faktiskt så att det INTE FINNS TVÅ MÅTT SOM ÄR LIKA.
Denna inbyggda symmetri förstärks ytterligare av en serie så kallade "optiska korrektioner", som inte alls är några "korrektioner" utan finns där snarare för att förstärka intrycket att Parthenon inte är någon enformig maskin utan en levande organism med dess plasticitet och elasticitet. Kolonnerna lutar inåt för att få byggnaden att ge ett samlat och stabilt intryck. Hörnkolonnerna är placerade närmare sina grannar då de tycks ha mer att bära och bör således flyttas in något för att ge stadga åt byggnaden och visuellt inrama hela fasaden. Templets plattform välver sig uppåt mot centrum vilket gör att byggnaden inte verkar ligga tungt utsträckt på marken utan snarare som om den lätt på tårna står och sviktar på Akropolisklippans fasta grund. De fina proportionerna i trappsteg, kolonner, friser och kornisch är baserade på människans ideala mått alldeles såsom Protagoras predikade: "Människan är alltings mått". Parthenon är en individ som i sin subtila och förstärkta asymmetrier speglar den perfekta helheten, såsom människans många inbyggda imperfektionismer i detaljer skapar ett slutet och harmoniskt helt. Detta måste ha varit ett av de viktigaste argumenten i Polykleitos skrift "Kanon" och dessa följes i hans skulpturverk Doryphoros. Den mänskliga kroppen består av delar som står i symmetrisk och proportionell relation till varandra, inte mekaniskt exakt utan ungefärligen och det är genom att behålla dessa små inneboende asymmetrier som helheten får en harmonisk och livgivande karaktär. Det är just detta som är så unikt med Parthenon.
Av Lars Karlsson, docent vid Uppsala universitet
<< Tillbaka
www.svenskaparthenon.se