Parthenonfrisen tillbaka till Akropolis Publicerad i SvD 2003 05 21 En kulturintresserad värld borde få se Parthenonfrisen i sin ursprungliga miljö i Aten. Frisen skulle kunna förvaltas av en filial till British Museum, föreslår den nybildade Parthenonkommittén. En del av den fris som lord Elgin förde till England i början av 1800-talet. Under det olympiska året 2004 kommer världens blickar att riktas mot Aten, där nya olympiska mästare kommer att krönas. Men också kulturen kommer att spela en viktig roll, liksom den gjorde under de olympiska spelen i antikens Grekland. Då spelade man teater på dagarna och sprang på kvällarna. Man skilde inte på idrott och kultur. Det är därför inte förvånande att kulturminister Venezelos samtidigt är ordförande i den olympiska kommittén. Inför den stundande olympiaden har han gjort ett djärvt utspel. Han har föreslagit att de berömda Parthenonskulpturerna som sedan mitten av 1800-talet förvaras i British museum i London ska återbördas till templet i Aten! Debattens vågor går därför höga. Runt om i världen bildas nu Parthenonkommittéer, så också i Sverige. Knappast något monument är väl så symbolladdat som Parthenontemplet på Akropolis i Aten. Som en sinnebild för den demokratiska tanken står den fram som västerlandets främsta ikon. Perikles demokrati var visserligen kortvarig, knappa 40 år, men dess idégods och konstnärliga uttryck har överlevt seklerna och tjänat som förebild för efterkommande generationer. Den unga amerikanska statsbildningen på 1700-talet hämtade sin inspiration så gott som ordagrant från Perikles och de monumentalbyggnader som uppfördes för att hysa samhällets fundament - sätena för högsta domstolen, folkförsamlingen och senaten - fick en arkitektonisk gestaltning som i skinande vit marmor sökte skapa ett återsken av den klassiska förebilden. På liknande sätt har antik grekisk arkitektur och inte minst dess konstnärliga utsmyckning inspirerat arkitekter och konstnärer i alla länder. I nära 2000 år stod templet oskadat oavsett förhärskande religiösa föreställningar och jordiska makthavare. Först 1687 raserades det partiellt vid en beskjutning av den venetianska armén då det tjänade som ett fort för den ottomanska krigsmakten. Halvt igenrasat stod templet sedan och de skärvor och fragment som omgav det trampades delvis ner i marken av djur och människor. Men skärvorna utgjorde också ett lätttillgängligt "stenbrott" för byggnadsmaterial till nya ändamål. Romersk provins, småstad i det bysantinska imperiet, korsriddarfäste, oansenlig avkrok i det ottomanska väldet - många var Atens skepnader innan staden i mitten av 1800-talet fick status som huvudstad i den med västmakternas hjälp nybildade grekiska stat som då tog form under ett nyinrättat kungahus av bayerskt ursprung. Och först då började också ambitionen att restaurera och rekonstruera de byggnader från klassisk tid på akropolen som man kunde identifiera. Parthenontemplet hade i mellantiden tjänat både som kristen kyrka och muslimsk moské och i de första skisserna som Karl Friedrich Schinkel utförde 1834 för ett kungligt palats utgjorde Parthenon själva grundstommen. Att den ottomanske sultanen under 1700-talet skulle ha hyst någon sorts känsla för Parthenons eller Parthenonutsmyckningens helgd, symbolvärde eller ens konstnärliga värde är mot denna bakgrund ganska osannolikt. Idégodset från antiken som under 1700- och 1800-talen lade grunden för dagens demokratiska styresskick är en sida av det antika myntet. Den andra är den hänförelse med vilken inte bara den tidens lärda och konstnärer utan också dess aristokrati och jet-set ägnade sig åt arkeologiska utgrävningar i form av skattjakt och samlande av sköna föremål. En skattjakt och en samlarambition som mera gick ut på att försköna de egna egendomarna och ge prestige åt sin ägare än att tjäna vetenskapliga eller allmännyttiga ändamål. Att Thomas Bruce, sjunde earlen av Elgin, Englands sändebud i Konstantinopel under åren 1799-1802, med sultanens medgivande valde ut och fraktade bort stora delar av den konstnärliga utsmyckningen på Parthenon var alltså en föga sensationell men tidstypisk situation. Vad som gör Parthenon unikt är att de konstverk lord Elgin bortförde är delar av ett i dag i övrigt befintligt byggnadsverk och att konstverkens frånvaro därför också är ytterligt påtaglig. Mot den bakgrunden har den grekiska staten vid upprepade tillfällen och första gången redan 1898 begärt att Parthenonskulpturerna skulle återföras till sin ursprungliga plats och därmed återskapa möjligheten att på plats uppleva templets totalitet liksom dess forna värdighet och glans.				Att Parthenonskulpturerna i dag utgör en av British Museums främsta konstskatter gör inte det grekiska önskemålet enklare att förhålla sig till. Tvärtom har gängse praxis i museivärlden utvecklat en universell policy stadfäst i Unescos konvention "om återlämnande av kulturföremål till ursprungsländerna". Denna konvention snarare motverkar än tillskyndar i dag repatriering av föremål som i ett ursprungsläge kanske räddades undan en hotande förstörelse och sedan under sekler förvaltats och vårdats av professionella institutioner. Så resonerar också British Museum och det är i och för sig begripligt att man inte anser sig ha någon anledning att ifrågasätta den hävdvunna konventionen och heller ingen anledning att frångå det befintliga synsätt som gäller för museisamlingar oavsett de anspråk som kan riktas mot dem från ursprungsländerna. Dock kan man med fog ställa sig frågan om inte just Parthenonfrisen och skulpturerna borde ses som ett unikt undantag från denna regel och därför tillåtas att återförenas med byggnadsverket som helhet, åtminstone symboliskt. För inte ens de ivrigaste förespråkarna för ett återförande hävdar att skulpturerna återigen skulle apteras på själva byggnaden. Det låter sig av flera skäl, bland annat byggnadstekniska, inte göras. Däremot skulle ju Parthenons konstskatter kunna visas i ett nytt museum, uppfört för ändamålet vid Akropolis fot. Och för att ytterligare markera att ett återförande av skulpturerna inte skall ses som ett nationalistiskt anspråk skulle det nya museet kunna utgöra en del av British Museum, en grekisk filial till det berömda museet i London. I den andan och under former som inte ifrågasätter ägandet har debatten om Parthenonfrisen fått förnyad aktualitet inför OS 2004 i Aten. Upprepade förfrågningar och uppmaningar från den grekiska regeringen, inte minst engagerat framförda av Melina Mercouri, har lett fram till bildandet av olika Parthenonkommittéer över hela världen. Den grekiske kulturministern har i förnyade ansträngningar nu formulerat ett förslag till "utbytes- och låneöverenskommelse" där British Museum erbjuds att visa Parthenonskulpturerna i ett för ändamålet uppfört museum, samtidigt som den grekiska staten förbinder sig att via kontinuerligt förnyade frikostiga utlån av andra konstnärligt högtstående föremål till London ge den brittiska publiken utökad möjlighet att stifta bekantskap med det rika antika arvet. I ett nytt museum i Aten skulle skulpturerna helt i British Museums regi kunna visas i sitt rätta sammanhang, med Parthenontemplet som spektakulär bakgrund. För museibesökaren skulle en sensationell möjlighet öppna sig att få en helhetsupplevelse av antikens främsta mästerverk. Vid en av The Economist arrangerad internationell hearing i frågan i Aten i mars 2003 gavs en bred belysning av frågan och i dess efterföljd har undertecknade tagit initiativet till bildandet av också en svensk stödkommitté för skulpturernas återförande till Grekland. Under namnet Parthenonkommittén kommer vi både i Sverige och internationellt att verka för uppmärksamhet och engagemang för en helhetssyn på Parthenontemplet och exponeringen av dess konstnärliga utsmyckning. Nu på söndag klockan 13.00 hålls ett seminarium på Medelhavsmuseet där engelska och grekiska företrädare skall presentera sina idéer om Parthenonfrisens framtida hemvist. Allmänheten är välkommen. Då kommer också den svenska Parthenonkommittén formellt att bildas. Sture Linnér, diplomat och författare Christina von Arbin, överintendent och chef för Statens försvarshistoriska museer Anders Clason, kulturråd Peter Curman, författare Gösta Ekman, skådespelare Krister Kumlin, ambassadör Läs andra artiklar i ämnet införda i SvD >> (Använd SvD:s söktjänst) << Tillbaka www.svenskaparthenon.se