Publicerad i SvD 2003 06 05
Det är revansch som styr tänkandet att återbörda Parthenonfrisen till Aten. Det behöver inte vara fel, men drivkraften ska inte gömmas bakom rationaliseringar, skriver Margaretha Rossholm Lagerlöf.
Varför ska Parthenonskulpturerna återföras till Aten och Akropolis? Historiska skuggor av olika slag inverkar på betydelserna i debatten om Parthenonskulpturerna. Jag har tagit del av resonemangen, bland annat under ett seminarium på Medelhavsmuseet den 25 maj: "Vem äger det förflutna?". En grupp av tankar och resonemang är etiska. Hur ska man, i dag, värdera västerländska museers förvärv under 1800-talet av konstskatter från länder som var exploaterade och ofria? Var Lord Elgin i det närmaste kriminell eller gjorde han en räddningsinsats, när han lät knacka ned skulpturer från Parthenon och transportera "hem" dem till England? Museiinstitutionens moraliska kärna berörs. Ska det som tagits eller köpts för spottstyvrar lämnas tillbaka? Endast om ursprungslandet begär det, kan ta vara på det och om saken i fråga har ett tydligt symbolvärde, säger Per Kåks, tidigare chef för Etnografiska museet, när han i seminariedebatten uttalar sig för den internationella museiföreningen Icom. Ett annat etiskt spår är följande: vem är den person som kräver att skulpturerna ska tillbaks till Grekland och i vilka syften eller intressen talar hon, han eller de? Det enkla svaret är att greker och Greklandsvänner speciellt kräver respekt för grekernas rätt till ett kulturarv som är deras. Men det enkla svaret räcker inte. Det sägs gång på gång att arvet tillhör hela mänskligheten, i varje fall västerlandet. Nutida greker har inte mer rätt till detta arv än svenskar, tyskar, italienare, böhmare, hallänningar...
Så låter det. Men, här tror jag att ett djupliggande arvstänkande spelar större roll än vad som sägs. Nutida greker har antagligen bilden av en identitetens upprinnelse i det antika Grekland, lika stark som de antika grekernas tro på att de var "autochthona" (födda direkt ur jorden). Så - varför i Grekland? Varför inte lika gärna i ett nytt museum var som helst eller i ett effektiviserat British Museum (om man nu menar allvar med det globala kulturarvet)? Här kommer det så till andra argument, som kanske fungerar som hjälptrupp till outtalade identitetsmotiv. Några av dessa skäl är forskningstekniska: det är bra och upplysande för forskningen att ha alla skulpturer och fragment samlade på ett ställe, nära det monument de togs ifrån. Andra är historiska: Parthenontemplet är en helhet och skulpturerna hör ihop med templet som befinner sig på sin ursprungsplats. Historiska resonemang kan emellertid också mobiliseras för att låta skulpturerna vara kvar i London: England var ett imperium på 1800-talet, västerlandet var herre och grekisk antik dess födelse, låt oss erkänna dessa historiska fakta om politik och ideologi och syna effekterna av denna fas i vår kulturtradition, utan att bejaka dess intentioner; erövrandet av andra länders minnen har nu förbytts i en enorm demokratisk resurs, en tillgänglighet som saknar motstycke, en global mötesplats, där det västerländska är en röst bland många, inte längre normen eller det högsta idealet.
De mest intressanta grundtankarna i debatten är de estetiska. De handlar om hur skulpturernas uttryck, mening och förhållande till en betraktare påverkas av hur och var de visas. Om skulpturerna samlas på en plats, platsen varifrån de tagits, kan de tillsammans, rumsligt, i en ny utställning, uppdaga samband som hittills inte uppmärksammats. Från det tänkta nya museet vid Akropolis fot ska man från skulpturerna kunna se upp mot templet och erfara själva platsens inverkan på stenfigurernas uttryck. Det är möjligt, kanske troligt. Liknande estetiska argument gäller emellertid också utställningen i British Museum. När skulpturerna ses där, i London, upplever man just förlusten av ursprungsterritoriet. 400-talets Aten finns som en dimension av ett ursprung vars transcendens blir tydlig i själva utställningsrummet. Skulpturerna tillhör här grekisk antik, men även klassicismen, antikdyrkan, 1800-talets historia i våra minnen och nutid.
Något slags stämning av sorg vilar över de skadade men obegripligt starkt uttrycksfulla verken. Upplevelsen kan vara som att få en glimt av det verkliga uttrycket i ett främmande språk man lärt sig, mödosamt, ett kort förbigående ögonblick av kontakt, som strax förbyts i fortsatta studier, träning och grammatikpussel. Sådana känslor är klassicismens Ariadnetråd.
Valet tycks stå mellan det klassiska ursprunget, avmystifierat till inte ringa grad, och klassicismens bejakande av förfrämligandet, av "läsningen" och ett förblivande utanförskap. Jag föreställer mig att de som önskar återföra skulpturerna till den grekiska platsen verkligen känner avsky, ett slags kränkningens avsky, inför utställningen i British Museum. Anthony Snoddgrass från den brittiska Parthenonkommittén för återförande gav uttryck för en sådan känsla i sitt föredrag på seminariet. En poäng i hans resonemang är att utställningen i museet inte liknar den ursprungliga uppsättningen; på templet var figurerna vända utåt, de satt högt upp på gavlar och bjälklag, i museet är de vända inåt och kan ses i ögonhöjd. Men, varför skall en museiutställning simulera en ursprunglig uppsättning? Det kanske finns goda skäl för det, men sådana skäl behöver synas i sömmarna, innan man ikläder sig dem.
Viljan att skulpturerna ska till grekisk jord rationaliseras med hjälp av komponenter i alla de argumentgrupper jag visat här. Själva viljan är en gigantiskt revanschtanke. Den är inte ogrundad, inte nödvändigtvis feltänkt heller. Men det gäller att formulera den just så och sedan dra ut konsekvenserna från detta ställningstagande. Problemen kring ett återförande gäller inte ägandet av skulpturerna i juridisk mening. British Museum kan deponera skulpturerna i Aten som en gest av vänskap eller öppna en filial i syskonlandet inom EU, Grekland. Den väl genomtänkta planen skulle utplånas av den symboliska signifikansen. Det skulle stå klart för alla: Grekland får tillbaka sitt arv. Händelsen skulle bekräfta att skulpturerna är ett nationellt arv, på ett symboliskt plan, även om grekisk antik angår alla och är upprinnelsen till västerländsk kultur. Det hela skulle bygga upp bilden av ett unikt värde i skulpturerna: det är allas, det är grekernas, det ska tillbaks till sin klippa. En revansch mot ett imperialistiskt handlande öppnar för ett annat slags exklusivitet: den västerländska klenodens rätt till sitt ursprung, till sin infattning, den västerländska mentalitetens rättigheter som förstarangsintresse.
I jämförelser med den rättmätighet som strålar kring grekiskt arv tonar andra intressen bort, arvtagare till de assyriska och egyptiska rikena, asiatiska kulturer, lokala kulturer i marginalen av något rike, allt utställt i British Museum eller andra universella museisamlingar. Återigen är det västerlandets bilder som ges företräde med ett överskott av symboliskt värde. Ni, mina läsare, förväntar er kanske ett ställningstagande för eller mot skulpturernas flyttande. Det är inte mitt ärende. Tidningsartiklar brukar ju ofta driva kampanjer eller apologier av olika slag. Det gör även denna artikel. Men kampanjen gäller undersökning av argumenten - inte inifrån ett partstagande, utan som ett steg i reflektionen.
Margaretha Rossholm Lagerlöf
Margaretha Rossholm Lagerlöf är professor i konstvetenskap vid Stockholms universitet. Tidigare artikel: 21/5.
Läs andra artiklar i ämnet införda i SvD >>
(Använd SvD:s söktjänst och sökordet: Parthenon)
<< Tillbaka
www.svenskaparthenon.se