Publicerad i SvD 2003 09 01
Det är en gigantisk revanschtanke, skriver Margaretha Rossholm, som ligger i botten på viljan att återbörda Parthenonfrisen till Aten. Är nya kulturpolitiska ställningstaganden i görningen, frågar sig Thomas Adlercreutz, när överintendenten och chefen för Statens försvarshistoriska museer engagerar sig i ett återförandeärende. Och han efterlyser i det sammanhanget klarare regelverk och fungerande lagstiftning till förmån för det "rörliga kulturarvets" tillgänglighet och goda bestånd. För den nybildade Parthenonkommittén är en fortsatt diskussion av detta slag mycket välkommen. Den väg som den grekiska regeringen valt är okonventionell och spännande och har just därför givit möjlighet till ett fritt samtal kring detta med kulturarv, hemmahörighet och symbolvärden. Först bara en rekapitulation av det förslag som ligger till grund för samtalet.
För att ta udden av diskussionen om vem som "äger" frisen och samtidigt ge möjlighet för en direkt koppling mellan templet och dess konstnärliga utsmyckning har den grekiska regeringen erbjudit British Museum att öppna en filial i Aten invid Akropolis - ett Parthenonmuseum som ger besökaren tillgång till helhetsupplevelse och sammanhang samtidigt som frisen i sig kan exponeras på ett nytt intressant sätt. British Museum i London erbjuds samtidigt kontinuerlig tillgång till inlån av kvalificerat intressanta verk att fylla de tömda salarna med. Något som skulle ge British Museum möjligheten att i London på ett bredare sätt och ständigt med nya verk spegla det antika arvet i sin helhet. Margareta Rossholm tar inte ställning till förslaget i sak men uppmanar till reflektion över motiven. För mig, som i grunden är arkitekt, ligger det närmast till hands att lägga tyngdpunkten vid monumentets helhetsverkan och kravet på koppling mellan byggnaden och dess konstnärliga utsmyckning - ett motiv som Margareta Rossholm lemmar in både bland de estetiska och de historiska. Det är visserligen sant att detta kan ses som en fråga om estetik och/eller historisk korrekthet men i min tankevärld rör det sig i än högre grad om autenticitet och respekt för byggnadens egen identitet.
Skall man syna mina motiv i sömmarna - vilket naturligtvis är nödvändigt i den befattning jag har som museichef - vill jag framhålla de unika förutsättningar som gör att jag varken dagtingar med mitt samvete eller anser mig ställa befintlig museikodex på huvudet. För mig är byggnaden som en oavvislig helhet det grundläggande argumentet och byggnaden står på ursprunglig plats i Aten. Det pålagrade motiv jag vill åberopa rör symbolvärdet hos byggnaden - något som Margareta Rossholm hänför till motivkretsen etik. Och här är det som jag - bland annat som svar till Thomas Adlercreutz - finner mitt fotfäste som museichef trots alla de krav på återlämnande som kan ställas i andra sammanhang. För mig är detta ett unikt fall med symbolvärden av en sådan lödighet att bevekelsegrunderna inte går att generalisera.
Margareta Rossholm för ett resonemang om symbolvärdet hos Parthenontemplet för grekerna av i dag å ena sidan och för västerländsk kultur som helhet å den andra. Hon framhåller tveksamhet till den prioritering som görs av symbolvärdet hos det grekiska antika arvet jämfört med andra kulturer vars spår också de finns att ta del av i British Museum. Hennes slutsats är att det trots allt är grekernas av i dag behov av identitetsförankring i det antika arvet som bejakas snarare än västerlandets. Det är otvetydigt så att denna fråga för en grek har oerhört stort identitetsvärde - ja känslomässigt kan sägas utgöra en del av hans/hennes blodomlopp. Något som i lika hög grad också gäller hela den väv av kulturgods i litteratur, drama, filosofi, konst och arkitektur som också den i dag utgör den gemensamma basen för vår västerländska kulturtradition. För mig framstår dock inte detta i chauvinismens dager utan är uttryck för samma sökande efter rötter som vi alla har behov av. Aten som vagga för ett demokratiskt styresskick är däremot det symbolvärde jag ser som det främsta ur gemensam västerländsk synvinkel.
Sammantaget är det, som jag ser det, således ett unikt ställningstagande att plädera för ett återförande av Parthenonfrisen till Aten - ett ställningstagande som inte går att generalisera och applicera som modell för hanteringen av andra återförandekrav. Och jag välkomnar i det sammanhanget ett öppet samtal kring kulturarvens roll i dagens samhälle generellt. Av vem används de, till vad och för vem?
Christina von Arbin
Christina von Arbin är överintendent och chef för Statens försvarshistoriska museer och medlem av den nybildade Parthenonkommittén.
Tidigare artiklar: 21/5, 5/6, 14/7.
Läs andra artiklar i ämnet införda i SvD >>
(Använd SvD:s söktjänst)
<< Tillbaka
www.svenskaparthenon.se