Publicerad i SvD 2003 09 15
15/9 2003 Debatt Partenonfrisen |
Omtanke om byggnadens identitet och autenticitet är Christina von Arbins argument för att Partenonfrisen skall återföras till Aten. Men templet tillförs ju inget autentiskt om man förvarar resterna av frisen i en särskild byggnad på eller vid Akropolis. Vill man rekreera autenticitet vore det billigare och mindre äventyrligt att sätta upp kopior. Hon skriver också - för att värja sig mot återkrav från utlandet mot Sverige - att Partenonfrisen för henne är alldeles unik och att ett återförande inte bör få någon efterföljd. Hon har givetvis rätt till sin personliga värdering av frisens betydelse, men vad säger hon till utländska kollegor när de vill göra gällande sina? De kan väl tycka att Silverbibeln, Cypernsamlingarna eller Drottning Margaretas kröningsklänning har motsvarande symbolvärde.
Mitt ärende är inte så mycket frisen som den svenska kulturpolitiken - eller bristen på sådan - i fråga om var kulturföremål rätteligen hör hemma. Naturligtvis kan man intressera sig för vad som hände för 200 år sedan, men vi borde också betänka att motsvarigheter till frisen: tempelfigurer, gravprydnader, gravgömmor och andra med kult och pietet starkt förbundna föremål, dagligen slits loss från sina ursprungsplatser och filtreras ut till Västerlandet, ofta i många mellanled som skor sig på hanteringen. Sverige borde på allvar ansluta sig till de internationella regelverk som vill motverka detta röveri och häleri. Även om Sverige inte är något stort mottagarland, borde vi ha en ordning som gör det möjligt att återställa det roffade, helst innan någon om 200 år intresserar sig. Har en svensk museichef eller kulturpolitiker någon uppfattning om Unidroitkonventionen? (Miljöpartiet har, det vet jag)
I skarp kontrast till likgiltigheten inför vad som förs in i landet står den primitiva protektionismen i förhållande till "vårt svenska kulturarv". Hur svenskt det än är - och ofta är ju de utländska förebilderna väl märkbara i den svenska produktionen - är huvudparten av vår bildkonst och vårt hantverk skapat för cirkulation. Att det skulle vara bättre att behålla föremålen osynliga och vanvårdade inom landets gränser än att se dem i utlandet är inte självklart, men det är lagstiftningens ståndpunkt. Trots att vi har goda samlingar av äldre kulturföremål på våra museer och hembygdsgårdar, upprätthålls en svepande tillståndsplikt inför utförsel. Eftersom kontroll normalt inte sker, är det endast några handlare och speditörer, vars yrkesutövning skulle vara i fara vid upptäckt, som behöver följa reglerna. Visst dyker det då och då upp föremål som inte borde lämna landet utan i stället tillföras offentliga samlingar. Den nuvarande lagstiftningen är dock verkningslös i sådana fall, då har i stället krävts privata mecenater. Det sitter nu en utredning som skall lämna förslag på hur inventarier i byggnadsminneförklarade hus skall kunna skyddas på ursprunglig plats. Ett sådant förslag lades fram redan år 1995, men det är förstås bra att frågan blir grundligt belyst. Det krävs dock mer, och en grundlig omställning av tänkandet kring kulturföremål. Den frågan är värd ett särskilt kapitel.
Thomas Adlercreutz
Thomas Adlercreutz är jur kand och författare till "Kulturegendomsrätt. En kommentar till kulturminneslagen"
Tidigare artiklar: 21/5, 5/6, 14/7, 1/9.
<< Tillbaka
www.svenskaparthenon.se